Idag har varit en rätt trevlig dag, har bla fått min "avancerade" bilduppgift att likna något... Ser ungefär ut som ett nerknarkat vrak, men det är definitivt en förbättring om jag ska vara ärlig men det är fortfarande något fundamentalt fel med ansiktet men det får åtgärdas imorrn.

Umgicks med Soppus idag och hon är allmänt stalkad av den konstigaste människan på skolan. Vi drack det onyttigaste kaffe jag någonsin kommit i kontakt med, hällde bla i choklad och grädde med socker. Jag har också märkt att jag inte tål modeprogram, de får allt att se så lätt ut, ger storhetsvansinne, får mig att vilja rita kläder på rad och få Soppus att sy upp dem under vapenhot.

Well then, goodbye everybody

Har nu suttit och sett Suicide club som tidsfördriv, för japansk film kan ju aldrig vara fel...eller? För att uttrycka det milt så har jag faktiskt sett bättre filmer. Jag måste nog hålla med EG om att början är det enda som är uthärdligt, om man gillar att se ett 50-tal tjejer bli överkörda av ett tåg vill säga.

Hade man som jag hoppats på en smart och elegant lösning på varför Japan blir extra självmordsbenäget så blev man aningens besviken när det visade sig att det på något mystiskt vis 5 små 12-13åringar som ylar MÄÄÄRU MIII('mail me', japansk engelska <3).>(de var ju förstås prydda med paljetter) dyker upp med hans lilla gäng. Han sysslar ju även med att sparka ihjäl små djur(?) i kropsstrumpor och under hela denna underbara totalt random scen så rör sig de kropsstrumpebeklädda djuren(?)och möjligtvis någon människa konstant och i samma rörelsemönster. Det skulle väl du också göra i samma situation, kråla dig i jämna rörelser då du kidnappats och blivit slängd i en kroppsstrumpa? Till och med tjejen som blir (detta är möjligtvis ännu mer random i detta sammanhang) våldtagen rör sig i långsamma takt som de andra små krålande varelserna. Väldigt realistisk må jag säga. Han börjar också sjunga mitt i allt också.

Glömde jag nämna att det finns med ett par rullar med ihopsydda hudbitar? men vad de skulle ha för syfte har jag inte heller någon aning om.
man kan sammanfatta med att inget har någon mening och inte heller vet jag vem huvudkaraktären är, om det är poliserna som har så pass mycket personlighet att de kan klämma ur sig:
- Det rör sig inte om ett brott, det är självmord! Genom större delen av filmen till det till och med slår dem att det är smått onaturligt att det regnar skolflickor med fina skoluniformer till höger och vänster.
Eller flickan som fick sin pojkvän(?) på örat rätt så tidigt i filmen och fick svaret i slutet det vet jag icke, hur som helst kände jag engagemanget flöda ur mina öron genom hela filmen och jag orkar inte ens bry mig.

Snubben som dyker upp bara sådär(och små djurpåsar i bakgrunden)